Efter idogt rotande i skrotlådorna lyckas jag bärga sju skruvgängeförsedda Takumargluggar. Tre av dessa ser du på bilden ovan. Från vänster är det Super Takumar 4/200, följt av Super Takumar 1,9/85 och längst till höger Super-Multi-Coated Takumar 1,8/55. De båda förstnämnda är från 1970 och normalen från 1971. Men om jag räknar rätt borde det ha varit tio till. Eller rättar sagt åtta, eftersom Takumar 400 såldes och 300/4 lyckades jag en olycklig eftermiddag köra över med bilen. [Läs mer…]
Pentax Spotmatic – nörderi del 1
Jakten efter mitt fotografiska förflutna börjar i denna gistna skrotlåda. Bland bråten syns både Pentaxhus och några Takumarobjektiv.
Inspirerad av en gammal filmask
Man kan lugnt säga att denna oöppnade ask med laddningsbar Tri-X i 135-format har passerat sitt bäst före datum. Enligt Kodak borde de fem rullarna ha soppats senast i mars månad 1979 – och det är ju en stund sedan.
Att jag aldrig laddade ner rullarna i de speciella laddningskassetterna berodde nog på att jag var hjärtligt trött på den sysslan. Ungefär 25 procent av de Tri-X 135/36 som jag förbrukade under 1970-talet laddade jag själv från 8,4 m längder. Filmkostnaden var dryg och genom att ladda själv tjänade man några ören på varje rulle.
Filmasken blev liggande på hyllan och jag har förstås sett den hur många gånger som helst under årens lopp. Men det är först nu som den inspirerar mig att vända tillbaka i mina första stapplande fotografiska fotspår, starkt förknippade som de är av just Kodaks eminenta Tri-X. Så när jag fingrar på den gamla filmasken bestämmer jag mig för att rota fram vad som kan finnas kvar av mina gamla Pentaxkameror och av de skruvgängeförsedda Takumarobjektiven. Det var med klassiska Pentax Spotmatic jag började fotografera som tolvåring i slutet av 1960-talet. Mina tre Pentax-hus hängde med till 1978 och det hann bli drygt fem år i renodlad yrkesdrift med systemet.
Alltså testtime! Dags att beställa hem Tri-X, testplåta och dessutom ta fram en del bilder från då det begav sig. Kul idé, men vänta var är grejorna? Första steget är att överhuvudtaget hitta vad som kan finnas kvar av mitt första kamerasystem. Så fram med skrotlådorna och välkommen på en djupdykning till en tid då ingen ens kunde stava till digital – än mindre visste vad det var! Nästa inlägg i denna personliga kamerahistorik kommer strax!
En favorit
Skogsblomstret Linnea är en favorit som jag riktat kameran mot många gånger under årens lopp. Så även denna sommar en lugn junimorgon när de extremt vindkänsliga blommorna höll sig stilla under den sekundlånga exponeringen.
Lathetens pris
Snålheten bedrar visheten, säger ordspråket. Latheten likaså, tycker jag. Upplever mig själv i normalfallet inte som lat men ibland händer det.
När jag plåtade entreprenören Peter Näslund i Torsby var det brådis eftersom det mulnade på och jag ville utnyttja den låga morgonsolen. För att lätta upp skuggorna tillsattes en Problixt snett från höger. På denna satt en stor mjukljusreflektor och hela klabbet var förstås monterat på ett stativ. Och det var här latheten bokstavligt talat kom in i bilden. I terräng använder jag alltid, med detta undantag när, kraftiga kamerastativ för att bära blixtarna. Vanliga belysningsstativ förutsätter helt plant underlag och stjälper vid första vindkåre.
I bilens koffert, tio meter från fotograferingsplatsen, fanns ett antal stadiga trebensstativ att välja mellan och ett ensamt belysningsstativ. Och det är det sistnämnda jag får nyporna på. Tänker lättsinnigt att det här går nog bra trots att underlaget inte är särskilt plant. Men det är ju helt vindstilla. I alla fall när jag börjar plåta.
När jag några minuter senare tar sista rutan kommer vinden. Inte mycket till bris men tillräcklig för att få blixten att falla baklänges och borra ner hela manöverpanelen i ett lerhål. Nåja, ett senare problem och inget jag spiller tid på nu. Några dagar senare har gegglet förvandlats till något cementliknande och alla reglage sitter som berget. Skottar snabbt bort det värsta och sitter sedan och pillar och svär. Svär lite till och pillar vidare med en liten skruvmejsel tills allt faktiskt fungerar som det ska. Lathetens pris blev i detta fall en timmes onödigt extrajobb. Jag lovar mig själv att det aldrig ska hända igen. Det brukar jag göra men återfall lär inträffa.
När det enkla blir svårt
En enkel bild men ack så svår att göra ut! Så kan denna bild från ett jobb om det gamla odlingslandskapet beskrivas. När råfilen kom upp i Capture One ville jag spontant gnugga mig i ögonen. Bilden var så extremt infekterad av ströljus av överstrålningen från den ljusa himmelen att det låg som ett smörpapper över hela bildytan. Vissa gånger plockas ströljus enkelt bort med något vettigt kontrastverktyg. Andra gånger kan det vara svårare. Detta var ett sådant fall. När kontrasten var hyfsat återställd hade färgskalan förskjutits och blivit helt fel. Bra blev bilden inte, möjligen acceptabel. Men jag kräver oändligt mycket mer av dyra kamerasystem, som av exempelvis Leica M och Summicron 50 som användes till ovanstående bild.
Vinjettering på gott och ont
Bilden på snödropparna fick sig en rejäl omgång av ett par vinjetteringsfilter i bildbehandlingen. Detta för att lugna ner en del röriga partier och samtidigt dra betraktarens blick mot blommorna. [Läs mer…]
Svettigt!
Skogsbränder har jag fotograferat många under årens lopp. Att få med öppna lågor på bild kan vara svårt eftersom man bör stå framför, eller snett framför, eldfronten. Att traska fram där det just brunnit är ju inget direkt lyckat alternativ. Då kan det bli varmt om fötterna.
[Läs mer…]
Bara för nöjes skull
När jag plåtar enbart för mitt höga nöjes skull så är det nästan alltid bara ett normalobjektiv som får följa med. Utrustningsbördan är ofta tung under arbetsdagarna så på fritiden räcker det vanligtvis gott med en normal och då helst på en smidig Leica.
Smygtaget
Det är länge sedan jag ägnade mig åt djurfotografering i stor skala. Men jag får mina återfall. Rävtiken som jagade sork i en åkerkant var mig oemotståndlig. Rävar är ganska enkla att locka men desto svårare att att komma nära om vinden ligger fel, eller om fotografen syns eller hörs. Ett hål i en rotvälta var perfekt att sticka ut objektivet genom och den svaga sydvästvinden hade jag rakt i ansiktet. Imiterade ett svagt muspip och det var en lockelse räven inte kunde motstå. Hon smög allt närmare för att till sist krypa försiktigt mot mig. Stirrar vaksamt rakt in i objektivet och är bara några meter bort. Hinner inte reagera på första rutan men är sedan blixtsnabbt borta. En liten kul naturupplevelse med verklig närkontakt.