I dessa digitala tider är kostnaden är förbrukningsmaterial ingen dryg utgift. Annat var det förr! I en gammal pärm hittar jag bokföringen för nådens år 1973. Varje månad det året förmörkades mitt sinne av materialkostnader i nivå med summan av kvittot på bilden, daterat 23 januari nämnda år. Jag hade då motvilligt inlett sista terminen av grundskolans årskurs 9 och det hade jag ju inte alls tid med. Det gällde att sälja bilder för att ha råd att betala fakturorna.

Denna januarimånad köpte jag 20 Ektachrome 120 och lika många TriX 120. De var föda till Hasselblad och Rolleiflex. 80 st TriX 135-36 á 3:95:- ex moms är nästa post. Jag ville tydligen testa Agfas motsvarighet till TriX, för nästa post omfattar 20 st Agfapan 400 Professional, som var en omomsad femöring dyrare per rulle. 100 rullar svartvit småbildsfilm var det normala på månadsbasis. Någon diafilm i småbildsformat finns inte med. Där satt jag tydligen nöjd.

Fotopapper i format 24×30 cm och 30×40 användes flitigt men även på den fronten var lagret tydligen välfyllt. Så var uppenbart inte fallet när det gällde 18×24 papper. Där saftade jag till med 800 blad kompletterat med 50 liter fix och lika stor volym pappersframkallning.

Det blev många timmar i mörkrummet på den här tiden. Det hantverket kan jag sakna, materialkostnaderna är jag enbart glad att slippa. Fast i 1973 års penningvärde skulle summorna idag kännas ganska uthärdliga.

Mätt och förmodligen belåten har fältharen tagit daglega mitt i maten. Nu känns vinterns avsevärt knappare födotillgång väldigt avlägsen.

Jag gillar vinter. Men så här en bit in i mars är det dags att byta årstid, tycker jag. Men denna månad är ofta seg och envis och vintern dröjer sig gärna tjurskalligt kvar. Dagens intensiva snöfall är tätt och ymnigt och det kan man ju också förstärka en aning genom teleobjektivets komprimerande förmåga.

Avverkning och virkeskörning är vanliga motivområden framför mina kameror. Men den här dagen är det inte avancerade moderna skogsmaskiner som fokus ställs på. I grangallringen utanför Klockrike på Östgötaslätten är det istället nordsvenska brukshästen Solid och ardennern Ville som ser till att gallringsvirket kommer ut till bilväg. [Läs mer…]

Glas kan vara knepigt att fotografera. Materialet är ju som gjort för att skapa oönskade reflexer. Har man dessutom brådis, vilket var fallet för ovanstående bild, så kan man ta den enkla vägen i ljussättningen. Det vill säga, rakt motljus. Då undviks högdagerstudsar som kan bli störande. Glasen ställdes på köksöns granitskiva och för ljuset stod en stor bouncer med 2 000 w halogenljus. I övrigt släcktes alla ljuskällor i köket. Det är bouncertyget som utgör bakgrunden. En enkel uppställning som endast förutsätter ett objektiv utan problem med ströljus och linsöverstrålning.

En junimorgon i väntan på att den uppgående solen så smått skulle bryta genom dimman. Kameran med 28 mm på stativ och allt redo för en liten enkel bild på det murknade körsbärsträdet. Minuterna tickar iväg och efter sådär en kvart tar jag några steg bakåt och fortsätter väntan lutad mot en björk.

Det är då som räven kommer smygande i det höga gräset. Stannar alldeles till vänster om körsbärsträdet. Tittar sig vaksamt omkring men märkligt nog utan att se fotografen som bara är några meter bort. Avståndet till kamerans trådutlösare känns dock som minst åtta mil avlägset. Inte en chans att jag når att trycka av en bild för vid minsta rörelse så är räven borta. Till sist kan jag förstås inte låta bli att göra ett försök men när fingrarna når avtrycket har räven kastat om och försvunnit samma väg som den kom. Surt, sa inte räven men väl fotografen som borde vetat bättre än att inte ha kameran inom räckhåll.