Under årens lopp har ett stort antal kameraobjektiv skvalpat runt i mina kameraväskor och ryggsäckar. En del har varit bra, andra mår man bäst av att glömma. Sedan finns en kategori objektiv som höjt sig över den mediokra mängden och jag tänkte plocka några exempel ur denna exklusiva lilla skara.
Först ut är en av mina största favoriter, Zeiss CF Planar 3,5 100 mm för Hasselblads V-kameror. Lanserades i slutet av 1960-talet i C-version. I mitten av nästa decennium uppgraderad med T*, Zeiss flerskiktiga antireflexbehandling. 1982 ersattes C-objektiven med CF-serien med ny yttre design och Prontor-slutare istället för de mindre pålitliga SyncroCompur-slutarna som gärna hängde sig om objektiven inte användes flitigt.
Runt år 2000 kom nästa, och sista, facelift då CF-serien ersattes av CFi och CFE gluggar.
Mitt första 100 köpte jag begagnat i C-version i början av 1970-talet. Objektivets slitna och allmänt härjade yttre kunde dock inte skymma de goda optiska egenskaperna. Brännvidden är ganska obetydligt längre än normalobjektivet Planar 80 mm, men den lilla dragningen åt telehållet gillade jag. En perfekt brännvidd för alla möjliga slags motiv.
En regnig Luciamorgon i Halland 1997 med CF 100. Ett ljusmässigt svårt motiv med skarp arbetsbelysning rakt in i frontlinsen. Ett motiv som kräver sitt objektiv.
Optiskt var Planar 100 bättre än Planar 80. Skärpan var högre och jämnare över hela bildfältet och någon distorsion var svår att upptäcka. Det var endast om man satte på en eller flera mellanringar som Planar 80 kunde mäta sig med, och även passera, sin längre kusin vad gäller bildkvalitet. Hasselblad hade nog en ambition att försöka få kunderna att i första hand välja Planar 100 som normalobjektiv men så blev det inte. Kanske var det ett avsevärt högre pris som var främsta skälet till varför Planar 100 aldrig såldes i något stort antal. I den första C-serien tillverkades cirka 12 000 Planar 100 åren 1969–1982. Motsvarande siffra för Planar 80 är långt över 100 000 räknat på samma tidsintervall.
Jag gillade alltid oskärpeåtergivningen i CF 100 och då både på film och som här här med ett digitalt bakstycke på 500-huset.
Planar 100 blev således aldrig särskilt vanlig och så förblev det ända fram till systemets nedläggning. Men hos mig fanns sammanlagt fem Planar 100. När ett tidigt CF 100 föll tungt mot ett industrigolv ersattes objektivet av en nytt. Detta var 1988 och det är den gluggen som syns på inledningsbilden. Den är inne på sin tredje centralslutare och har således använts intensivt. Köpte ytterligare en CF 100 någon gång under andra delen av 1990-talet. Den led lite av den individskillnad som förekommer i objektivvärlden och nådde inte riktigt samma skärpenivå som gluggen av 1988 års modell. Blev därför förpassad till en reservväska och var i nyskick vid försäljningen en bit in på 2000-talet.
Försökte hitta några exempel på industribilderna plåtade med CF 100. Det var nämligen under den typen av uppdrag jag tog mest bilder med denna brännvidd. Men sökningen visade sig tidsödande och upphörde vid denna enkla bild på en svetsare.
Men 88:an var och är en riktig plusvariant. Visserligen ärrad och märkt men i perfekt mekaniskt och optiskt skick. Det fanns några CF-objektiv som många upplevde som onödigt trögfokuserade. CF 100 är en av dessa. Men så är också snäckgången mycket lång och det är en fördel vid manuell fokusering.
Zeiss 100 mm för Hasselblads V-system är också ett mycket påtagligt bevis för att det går att konstruera högklassig optik utan att använda femtioelva linser i konstruktion. Här är det endast fem linser i fyra grupper och de gör sitt jobb alldeles utmärkt i det 605 g lätta objektivet.
CF 100 var inte bara en höjdare på filmtiden. För egen del använde jag objektivet under ett tiotal år för digital mellanformatsplåtning med ett antal bakstycken från Phase One och Hasselblad. De sista mellamformatsåren fram till 2014 tjänstgjorde CF 100 flitigt på en 50 MP CCD från Hasselblad – och gjorde ett utmärkt jobb.
Tillsammans med ytterligare några högklassiga Zeissobjektiv till V-systemet bidar CF 100 idag sin tid i sysslolöshet i väntan på att ägaren på nytt ska förstå hur befriande kul det är att plåta mellanformat. Standby-läge för denna klassiker med andra ord. Dess tid kommer nog igen.
Kommentera