Arbetshäst brukar 70-200 med ljusstyrka 2,8 kallas. Instämmer till fullo. En klar brännviddsfavorit för min del – åtminstone när det gäller snabba tagningar då man får acceptera korrigering i efterhand av distorsion och även ha överseende med en del andra negativa effekter som verkar vara oundvikliga när det gäller zoomobjektiv. Men när det gäller effektivitet är en 70-200 med ljusstyrka 2,8 svårslagen enligt min mening. En 24-70 skulle vara ett perfekt komplement – om jag bara kunde hitta någon som jag tycker om. Verkar vara ett mer komplicerat zoomomfång för optikkonstruktörerna att korrigera på ett vettigt vis, enligt min mening.
En nytagen bild på ett brudpar där jag använde Nikons senaste 70-200 och valde 130 mm och bländare 3,3. Kamera var Nikon D850 som detta högkvalitativa objektiv fungerar väldigt bra på, trots sensorns stora pixelantal.
Med 70-200 med ljusstyrka 2,8 lyckas i alla fall Nikon och Canons optikdesigners klart bättre. För min del använder jag Nikon 70-200 2,8E FL ED som jag upplever som den bästa i sitt slag hittills. Den är klart överlägsen föregångaren i Nikons sortiment som jag upplevde som medioker och sämre än Canons motsvarighet. Att Canon nu presenterat en IS III förvånar inte. Nikons senaste 70-200 kan inte ha lämnat Canonfolket någon ro. Åtminstone vad gäller mitt ex av Nikonzoomen är ett av de problem som vidhäftat 70-200 zoomarna eliminerat, nämligen flare, det vill säga reflexer, i komplicerade ljussituationer. Nikon 70-200 2,8E FL ED är så välkorrigerad på denna punkt att jag efter ett drygt års flitig användning av objektivet hittills inte sett en enda liten reflex. Rätt fantastiskt faktiskt och inte konstigt att Canon framhåller stora förbättringar på den här punkten med sitt nya 70-200.
Nikon 70-200 2,8E FL ED har mycket goda optiska egenskaper redan på full öppning. Här är vinjetteringen inte bortkorrad. Bilden togs på full öppning och 170 mm.
Ytterligare ett exempel med Nikon-zoomen på bländare 2,8, denna gång vid 200 mm. Objektivets återgivning av bildens oskarpa områden är i de flesta fall tämligen bra.
Har använt ett antal 70-200 sedan årskiftet 2002-2003 när jag började plåta med Canon Ds. I mitten av 1980-talet tog jag många jakt- och reportagebilder med Nikons 80-200/f4 och även den ljusstarkare varianten som dök upp mot slutet av decenniet. Båda dessa Nikonzoomar upplevde jag som bra objektiv på filmtiden.
Jag blev inte heller besviken på den Canon EF 70-200 f/2,8L USM som ingick i den första Canonleveransen. Objektivet hängde med i nästan tio år och den enda egentliga kritiken bestod i problem med reflexer i vissa situationer. Kompletterade efterhand med första versionen av Canons bildstabiliserade 70-200. Den var optiskt dock inte på samma nivå och blev inte gammal i min ägo.
Trots stigande ålder och ett ruskigt antal bilder skötte den ostabiliserade Canonzoomen sig oklanderligt. Men för att förebygga ett möjligt ras köpte jag ett nytt. Det var då jag insåg att gammelobjektivet var ett sällsynt högkvalitativt exemplar. Det nya var inte ens nära. Provade ytterligare ett ex vilket inte heller nådde den förstas nivå. Så det fick bli ett EF 70-200 f2,8L IS II. Ett bra objektiv men faktiskt inte optiskt bättre än min första 70-200 från Canon. Autofokusen var däremot på en avsevärt rappare nivå med IS II.
Nedan följer ett antal bildexempel från Canontiden. Urvalet av dessa bilder tagna med Canons 70-200 är motivmässigt inte helt representativt. 70-200 användes bland annat flitigt vid industrijobb men min snabba bildplockning nådde aldrig så långt ner i arkivet. Industrimiljöerna får vi ta en annan gång.
Ett entreprenörsporträtt i i vinterdagens sista solstrålar väster om Vilhelmina med Canonzoomen ställd på 110 mm och bländare 5,6. En Speedlight snett från höger hjälpte till med ljussättningen.
Att fotografera gallringsarbete innebär ett ständigt letande efter luckor där inte alltför många kvarstående träd helt skymmer maskinen. Ett bildexempel där ett 70-200 är oslagbart. Korta brännvidder är uteslutna eftersom det gallrade beståndet då ser glesare ut än vad det egentligen är. Här användes bländare 5,6 och 98 mm brännvidd.
Ännu mer vinter. Soluppgång i 25 graders kyla i en skog mellan Bollnäs och Söderhamn. Objektivet stod på 175 mm och bländaren på 3,5.
Tvära kast i detta något osorterade bildgalleri. Jag behövde inte frysa det minsta om fingrarna när jag plåtade brudparet med Canonzoomen ställd på 200 mm och bländaren på 4,5.
Till bilden på denna norske maskinförare passade ändläget 200 mm bäst.
Tillbaka till bröllopssvängen med frontlinsen renskrubbad från pollen, granbarr och allt annat som hör skogsfotografering till. Brudgummen fångades på bländare 4 och med objektivet inställt på 125 mm.
Detta charmiga hundporträtt lånade jag ur min son Linus hundkollektion. 130 mm och bländare 4,5.
Vinjettering på stora bländare finns förstås en hel del av även i ett 70-200. På bländare 3,5 vid 200 mm producerade mitt första 70-200 rejält med ljusavfall mot kanter och hörn. Här fick vinjetteringen vara kvar som en inramning.
Hoppsan – nu börjar ni nog tro att bröllop är något jag plåtar ofta. Helt fel! Att det blev en del bröllopsbilder beror på att jag snubblade över en dvd med sådana. Bilden plåtad just som pappan är på väg att överlämna bruden. Zoomen ställd på 70 mm och vald bländare var 2,8.
Med 145 mm och bländare 4 plåtades den gamle mannen med träplogen en isande kall januarimorgon.
Till sist ett par porträtt där den övre år plåtat på bländare 2,8 vid 150 mm och den undre på bländare 6,7 vid 200 mm.
Lämna ett svar