Som av en slump sammanfaller mitt födelseår – 1957 – med tillblivelsen av två epokgörande kamerasystem: Hasselblad 500C och Pentax, som båda också har speciell rum i mitt kamerahjärta. Det förstnämnda började jag använda så smått redan 1969 och först 2014 lade jag för gott ner Hasselblads 500 system. Pentax var det kameramärke som helt präglade min småbildsfotografering från starten och fram till 1978. I konkurrens med Nikon fanns Pentaxkameror sedan med fram till 1991 då jag slutade fotografera på 24×36. Till småbild återkom jag först i slutet av 2002 när Canon lanserade sin första digitala fullformatare. Men det är en helt annan historia.
Parallellt med Hasselblad använde jag även Pentax 6×7 åren 1976 till 1993. 1985 tillkom Pentax 645 i min kameraarsenal och även det systemet fanns med fram till 1993. Det har varit mycket Pentax genom åren. Jag har totalt slitit på närmare 20 kamerahus och mer än 40 Pentaxobjektiv.
Att det blev Pentax för min del var naturligt. Jag är så att säga uppväxt med märket. Farsan hade Pentax redan under 1950-talet och jag minns ur-Pentax, samt H2 och SV och allt vad modellerna hette som föregick braksuccén från 1964: Asahi Pentax Spotmatic. Farsan hade också länge kvar den första modell han använde från den japanska tillverkaren Asahi. Den kameran hette Asahiflex och just hans modell var den första spegelreflexkameran i världen med automatiskt återgående spegel. Jag tror den var tillverkad runt 1954. Asahiflex var en småbildskamera utrustad med ljusschakt. Inte en särskilt kul lösning för den som fick för sig att ta en höjdbild.
I tidningen Fotos decembernummer 1960 annonserades Pentax H2. Som synes var kamerahusets design mycket lik Pentax Spotmatic som förhandsvisades samma år. Det är kul att se prisbilderna. Den som vill kan roa sig med att räkna om till dagens penningvärde. Billigt var det inte på den tiden heller.
Denna olägenhet eliminerades 1957 när Asahi Optical Company lanserade kameran Pentax där vi kan utgå ifrån att namngivningen kom av pentaprisman kamerahuset var försett med. I teknikhistorien uppstår alltid tvister om vem som var först med vad. Det fanns nog försök med prismasökare även innan Pentax, men dessa embryon passerade utan bestående avtryck. Det var med Pentax som den moderna prismasökaren föddes och fick sitt definitiva genombrott. Det är 60 år sedan och sannolikt har pentaprisman nu sin storhetstid bakom sig. Det är nog ingen jättevågad gissning att tro att spegellösa kameror med digitala sökare kommer att dominera framöver.
Men åter till 1957. I stort sett alla tillverkare av småbildskameror följde efter Pentax koncept. Nikon F lanserades 1959 som företagets första spegelreflexkamera. Canon, Minolta, Topcon, Edixa, Exakta, Praktica och allt vad den tidens tillverkare hette hoppade på tåget. Leica trodde uppenbart att pentaprisman var en övergående fluga och dröjde ända till 1965 med introduktionen av Leicaflex. Mätsökarkamerornas storhetstid och totala dominans var definitivt bruten en bit in på 1960-talet.
Pentax och Nikon hade samma generalagent i Sverige. Här flaggskeppet Nikon F i en annons från oktober 1960. Vid den tiden hade det nog inte levererats särskilt många Nikon F i Sverige. Jag gillar copyns utfästelse om objektivens förträfflighet: ”Ingen sfärisk abberration. Fulländad teckning i alla lägen. Ingen vinjettering.” Han, för det var garanterat en han, visste absolut inte vad han pratade om. Som synes salufördes även en zoom, och det var tidigt, i brännviddsomfånget 85–250 mm.
Men det var delvis trögt i portgången för de japanska kameratillverkarna. I mångas medvetande var det Hasselblad, Leica, Zeiss och Rollei som stod för kvalitetsprodukterna. Det fanns ett förakt för japanska tillverkare som faktiskt levde kvar så länge att jag också kom i kontakt med denna märkliga inställning i slutet av 1960-talet och även en bit in på 1970-talet. Samma nedlåtande åsikter fanns även för japanska biltillverkare och deras produkter som inte heller hade det lätt till en början.
I början av 1960-talet rullade en mycket märklig annonskampanj genom fotopressen. De japanska kameratillverkarna hade då gått samman i en branschgemensam organisation som Japan Camera Industry Association. I helsidesannonser försökte man trumma ut budskapet att japanska kameraprodukter var visst att lita på. Det berättar en hel del om stämningsläget som faktiskt rådde.
Från mars 1961 plockar jag denna märkliga branschgemensamma annons från de japanska kameratillverkarna.
I november 1960 publicerades denna tämligen töntiga propagandistiska annons från Japan Camera Industry Association. Här fick läsaren klart för sig att japanska kvalitetskameror gjorde sig lika bra som fotografiska verktyg på coctailpartyn, modevisningar, sportevenemang, sällskapsliv, professionella kamerastudios och privathem! Ett lätt desperat marknadsföringsgrepp, kan man tycka. Men kanske nödvändigt då.
Annons från 1965 över ”min” Pentax – Spotmatic. Inbyggd strålgångsmätare var något mycket märkvärdigt vid denna tid.
Lämna ett svar