Bländare 2,8 med Super Takumar 85 gav denna oskärpeåtergivning av bakgrunden. Det är en smaksak vad man gillar i bokeh-väg – personligen saknar jag ofta riktigt snygg oskärpa hos dagens optik.
Så var det dags! Med en TriX i Spotmaticen, 85:an påskruvad och redo inleder jag retroplåtningen. Sökarbilden är förbluffande stor men förstås inte särkilt ljusstark. Förstoringsgraden är imponerande 0,88 med en 50 mm och det är ju något helt annat än vad man är van vid idag. Fantastisk närvarokänsla. Ännu större var faktiskt sökarbilden i en Pentax MX med ett värde på 0,95 med en 50 mm på huset.
Kul, tycker jag och trycker av första rutan. Inser strax att jag lider av betydande digitalskador. Efter filmframmatningen håller jag upp kamerahuset och tittar obegåvat efter den bildskärm som brukar sitta på kamerornas baksidor för en kontroll av bildresultatet. Morsning!
Alla handgrepp sitter dock som gjutna. Värre är det med synskärpan. Ungdomens falksyn avtar som bekant med åren och jag får inte till den rätta snärten i sökaren vare sig med eller utan glasögon. Den detaljen sätter förstås ned humöret. Men avtryckarfingret är lika piggt som för bortåt 50 år sedan. När det gällde att förbruka film var jag i toppklass och takterna sitter i. Bränner fyra rullar på nolltid och kärleken till den gamla utrustningen är gränslös. Så här långt i alla fall. Det här är en kamera jag rakt av mycket gärna skulle vilja ha även idag – dock i digital tappning.
Skickar rullarna på soppning och det är första gången i mitt avlånga fotografliv som jag inte framkallar mina TriX själv. När filmerna återkommer åker de upp på ljusbordet. De goda nyheterna första. Slutarna i både min äldsta Spotmatic, såväl som i Spotmatic Motor Drive, håller stilen. Slutartiderna verkar stämma perfekt. Det är en gammal sanning att den mekanik som är välanvänd ofta lever längre än motsvarande utrustning som använts lite och mest samlat damm och beckat ihop.
Och där var det slut med de glada tillropen. När jag tittar på rullarna så känner jag inte alls igen mig. Kanhända är det så att TriX modell 2017 endast är en urvattnad kopia av vad den en gång var. Filmerna lider av ett onaturligt kort tonomfång. Var är valörerna i mellantonsregistret? Jämför med några filmer från tidigt 1970-tal och det är svårt att tro att det faktiskt är samma filmfabrikat. Om nu TriX håller samma kvalitet nu som då, vilket jag nu starkt betvivlar, så kan den för höga kontrasten och den bristande valöråtergivningen bero på att framkallningen utförts i rå framkallning. Jag sätter dock en femma på kvalitetsbrister i filmemulsionens kemiska sammansättning. Surt.
Det låter knäppt men svartvitt kan faktiskt få en speciell ton av en rejäl dos ströljus. Och den varan råder ingen brist på i Super Takumar 85. Hade jag tagit bilden med säg en modern 85:a på Nikon hade resultatet blivit annorlunda. Gråheten i vissa partier hade då varit som bortblåst men frågan är om inte känslan i tonövergångarna delvis gått förlorad?
Det blev således inte så mycket med mitt TriX-test. Lägger den gamla filmtrotjänaren till handlingarna och övergår istället till att testa Pentax-gluggarna på ett modernt, digitalt Canonhus. Borde bli intressant.
Med denna lilla betraktelse över tidens gång lägger jag både Pentax-hus och TriX åt sidan. Även till denna nytagna TriX-bild använde jag trotjänaren 85, den här gången ställd på bländare 4.
Lämna ett svar