En ohelig allians, skulle man kunna säga när man ser den gamla Pentaxgluggen på konkurrenten Canon. Optikadaptrar kan det vara lite si och så med men denna billiga lilla pryl visade sig fungera bra. Så nu ska vi se vad min fyrtiosjuåriga Super Takumar 85 duger till i en modern applikation.
Tänk så mycket ströljus det finns här i världen – och det mesta av den varan verkar söka sig till strålgången i det slitna Takumarobjektivet. Ingen överraskning direkt. På svartvitt var problemet hanterbart, värre var det med färgdia som var vad som användes när vecko- och fackämnespressen i allt större utsträckning började trycka färg under första hälften av 1970-talet. Att plåta både svartvitt och färg på samma jobb var reportagefotografens lott på den tiden. Två eller tre kamerahus runt halsen eller på axeln var det vanliga. Öppningbilden i reportagen skulle vara i färg och resten i svartvitt.
Till svartvitt älskade jag Takumar 85 men till färgjobben var den inte lika lyckad. De tre-fyra sista åren med Spotmaticsystemet använde jag därför i hög grad en SMC Takumar 2,8/105 som kort tele till färgknäcken. Den ska vi strax skruva på Canonhuset. Men först tar vi en titt på 85
Hu! Ett fönster till vänster och ett rakt bakom blev för mycket. Ett sammelsurium av överstrålning, rödgulaktigt ströljus mellan linserna och grått eller gråblått ströljus från svartmålade metallytor, hjälps här åt att skapa motstridiga färgstick och en tämligen jämngrå bild.
Efter lite bildbehandling blir resultatet bättre. Men färgsättningen är fortfarande skum. Däremot är skärpan helt ok även om detta förstås är svårt att se i en webvisning. Bländare 2,8 användes.
Ströljus följer inte alltid logikens lagar. Jämfört med hundbilden är det samma vinkel med undantag för att kamerapositionen är högre och att ljuset från fönstret lägger i bildkanten, vilket brukar kunna ge mycket ströljus. Och ströljus finns men lite konstigt nog i aningen mindre omfattning än på hundbilden. Även denna bild plåtades på 2,8. Nedan en kontrastkorrigerad variant.
Mitt Pentaxobjektiv får också gå en match mot Nikkor 1,4/85 G, som är en mycket bra 85 mm. Super Takumar har förstås inte en chans men skämmer inte helt ut sig. Skärpemässigt är det inte så pjåkigt på bländare 5,6 eller 8. Men totalt sett ett mycket sämre objektiv som saknar Nikonobjektivets förnämliga kontrast och höga skärpa på större bländaröppningar. Och ej att förglömma – modern antireflexbehandling.
Jag roar mig med att skriva ut några bilder. Inga stora format utan jag nöjer mig med 60×40 cm kopior. Med lite initierad bildbehandling är det faktiskt inga problem att slå fram kopior av hög kvalitet. Skillnaden mot kopiorna från Nikonbilderna är faktiskt inte dramatiskt stor. Jag hittar förvånansvärt lite färgfransning i bilderna med Super Takumar 85. Jag hade väntat mig mer.
Dags för SMC Takumar 2,8/105 mm. Jag tror att jag köpte objektivet 1974 eller möjligen 1975. Vikt 280 g. Ordentligt använt med skicket är bra. Inte minsta glapp eller tröghet i fokus- och bländarringar. Som alltid med Pentaxobjektiv från den här tiden är mekaniken förstklassig.
Jag minns att gluggen mådde bra av ett stegs nedbländning, vilket visar sig stämma även idag. Minnet berättar också om att 2,8/105 inte hade samma tilltalande återgivning av bakgrundsoskärpa som Super Takumar 85. Detta stämmer också men endast till en del.
Bländare 4 och SMC Takumar 105. Objektivet har ett modernare uttryck än Super Takumar 85. Detta får nog tillskrivas den flerskiktiga antireflexbehandlingen.
Ett hyfsat objektiv blir mitt omdöme över 2,8/105. Rätt kul att plåta med och bildkvaliteten är inte så tokig även om den förstås inte alls når till nivån hos ett riktigt bra kort tele av idag.
Till sist skruvar jag på Super Takumar 4/200 mm. Här blir betyget ungefär likartat som för 2,8/105. Gluggen skämmer inte ut sig på en 20 MP sensor men är förstås inte i toppklass. Men precis som med de två föregående objektiven är det inga problem att göra högklassiga utskrifter även efter Super Takumar 200. Skärpemässigt vore det heller inget bekymmer att trycka en A3 bild i 300 dpi på ett bra papper. Men som nämnts – ska resultatet bli riktigt bra krävs en slängd bildbehandlare bakom tangentbordet. Mina gamla Pentaxgluggar bidrar inte med helt lättkorrigerade bilder, om man säger så.
Super Takumar 200 på full öppning.
Om du saknar Super-Multi-Coated Takumar 1,8/55 mm i denna genomgång så kan du vara helt lugn. Den lilla pjäsen sparar vi till nästa inlägg. Där ska vi se om den kan bjuda skärpe- och viktmonstret Zeiss Otus 1,4/55 mm något tuggmotstånd!
Lämna ett svar