Test vandringskängor från Lundhags och Hanwag

Pigga fötter är fotografens bästa vän. Så det gäller att vårda dem väl och därför räknar jag riktigt funktionella skodon som något mycket viktigt i min samlade jobbutrustning. Mina arbetsdagar i skogen innebär ofta långa förflyttningar. I jobbet ingår allt från lugna skogspromenader till snabba, ofta ganska långa, transportsträckor till olika fotograferingsmiljöer. Allra intensivast brukar mina skogsmaskinsfotograferingar vara. Då innebär arbetsdagarna många snabba förflyttningar under ideliga ompositioneringar. Då springer jag mer än jag går. På avverkningsplatser är underlaget i allmänhet besvärligt. Det är stockar och stenblock samt massor av hala grenar som man helst inte ska halka på, tyngd som man är av kameraryggsäck och stativ.
 

Avverkningsplatser innebär en del prövningar vid förflyttning. Det är stockar, stenar, ris och grenar. En högskaftad gummistövel ger bästa skyddet mot främst grenar. Men kängans högre komfort gör att jag överser med diverse skrap- och rivsår på underbenen vid avverkningsfotograferingarna.

 
Olämpliga skor sliter illa på kroppen. Samtidigt måste skovalet bli en avvägd kompromiss mellan olika egenskaper. Under skogsmaskinsfotograferingarna är egentligen en riktigt högkvalitativ – och mjuk – gummistövel på flera vis att föredra. En mjuk och bra mönstrad sula på en gummistövel ger i kombination med stövelns allmänna följsamhet en överlägsen smidighet och även riktigt bra grepp. Gummistövelns högre skafthöjd innebär att man mer sällan går ner så djupt i blötmarkerna att vattnet sipprar över stövelkanten. Nackdelen är den mjuka gummistövelns brist på stöd kring fot och vrist. En maskinplåtningsdag i gummistövlar avspeglas alltid i värk i mina fötter och även i en smärtande korsrygg. Gummistöveln innebär inte heller något särskilt trivsamt fotklimat.
 
Med bra vandringskängor upplever jag aldrig några sådana problem.
 
Det är med vandringskängor som med allting annat: Ingen modell är optimal på allt. Därför växlar jag i huvudsak mellan två kängor som är byggda efter två olika principer. Lundhags Syncro Light är en trelagers skalkänga, skafthöjd 27 cm på sin högsta punkt. Denna känga heter idag Jaure Light. Bortsett från lite förändrad exteriör design är det samma känga. Finns även som Jaure Light Mid, en lägre variant som är 18 cm hög. Mer om denna nya känga sist i texten. Lundhags listpris för Jaure Light är 4 500 kronor och 4 000 för Jaure Mid Light (april 2015). Flera återförsäljare lockar ofta med lägre priser på Lundhags kängor, så det kan vara möjligt att komma billigare undan. Damutförandet av dessa kängor heter Mira WS Light, respektive Mira WS Light Mid. Priserna för damkängorna är ett par hundralappar lägre än för herrkängorna.
 
Hanwag Tatra GTX är en GoreTex-fodrad känga som är lägre än Syncro Light. Tatras skafthöjd är 20 cm på högsta punkten och 17 cm på den lägsta. Finns dock  med högre skaft och heter då Tatra Top GTX. Säljs förstås också i damutförande. Naturkompaniets priser för Tatrakängorna är 2 399 respektive 2 699 kronor (april 2015).  Det ska sägas att både Tatra och Syncro Light är mycket välgjorda kängor. Lundhags är kända för sitt högklassiga skomakeri men inte heller den billigare Hanwag Tatra skäms för sig.
 
Vandringskängor av hög kvalitet betingar ett tämligen högt pris. Men i relation till investeringskostnaderna i övrig utrustning är kängor billiga och så viktiga att man aldrig ska vara dumsnål.
 

Två par Syncro Light är självskrivna i skuffen vid arbetsresorna. Ombyte behövs de gånger man gett sig ut på för djupt vatten. 

 

Komfort på foten

Hanwag Tatra är mycket komfortabla men till Syncro Lights nivå når de inte. Den lätta Lundhagskängan (skovikt 760 g för mina 43:or) är i mitt tycke ett mästerverk i denna gren. Sitter som gjutna och är fantastiskt behagliga att gå både långt och länge med. Mycket bra stöd i alla lägen. Aldrig minsta skav och fötterna håller sig torra även under varma sommardagar. Helt vattentäta om man smörjer dem väl. En av skalkängans fördelar är att den torkar snabbt om man råkar gå ner sig och får vatten i kängorna. En natt i rumstemperatur brukar räcka för att torka ur Syncro Light.
 
Den billigare Hanwag Tatra GTX kräver desto längre torktid när de blivit riktigt våta. Det klassiska knepet att fylla kängorna med ärtor kan avkorta torktiden lite grand. GoreTex-foder är jag normalt inte särskilt förtjust i men i Tatra-kängorna har detta membran fungerat bra. Inte lika svala som en skalkänga men inte heller besvärande varma under sommaranvändning. Tatra ska vaxas och mitt par har aldrig släppt in minsta vattendroppe annat än när kärrvattnet gått över skaftet. Som sagt, komforten är bra men eftersom kängan är lågskaftad blir stödet runt vristerna sämre. De är tyngre, 870 g per sko för mitt ex. I slutet av en lång skogsdag med Hanwag Tatra är mina fötter och vrister lite tröttare än i Syncro Light.
 

Terrängegenskaper

Hur en känga upplevs i praktiken bygger förstås till vissa delar på subjektiva uppfattningar. Det är många faktorer som spelar in för helhetsintrycket. Att vandra på stigar, skogsvägar eller vältrampade leder är en sak – att ta sig fram i obanad terräng är en helt annan. Exemplen kan göras fler. För vandring i allmänhet väljer jag Syncro Light alla dagar i veckan. Den generellt höga komforten i kombination med kängans uttalat uppåtriktade framdel innebär ett fantastiskt driv i steget. Mest påfallande upplever jag detta är vid vandring uppför. Skafthöjden är en bra avvägning som passar min långa steglängd bra. För höga kängskaft innebär en begränsning för den som tar långa steg.
 
Men behöver jag gå mycket på skrå, eller traska i blockterräng, blir mitt val Hanwag Tatra. Samma sak gäller för mina avverkningsplåtningar bland stockar och kapade grenar, och där mitt rörelsemönster är helt annorlunda än vid normal vandring.

Greppsäkrast med Hanwag Tatra, överst på bilden.

Båda kängorna har rejäla Vibramsulor och jag sätter ett extra plus för Hanwags variant med sitt mycket fina grepp.

 
Syncro Light står på en vattentät cellgummibotten som täcker hela fotbladet och går upp över hälen. Sannolikt är konstruktionen en del av förklaringen till den höga komforten. Samtidigt gör detta kängan en aning stum och okänslig i vissa lägen och detta trots att Lundhags lightkängor är utrustade med en mindre styv cellgummibotten än övriga Lundhagskängor. Det stabila skaftet bidrar också till att fotens rörlighet begränsas i en del lägen. Genom att inte snöra Syncro Light ända upp blir kängorna något följsammare. Efter en lång skogsdag kan Syncro Light kännas en aning stora på fötterna. Det beror på att luftfickorna i kängornas cellgummi pressats samman under vandringen. Ingen stor olägenhet men fenomenet är klart märkbart.
 
Hanwag Tatra är vid vissa rörelser följsammare eftersom skons mjukare läderdel går ända ner till sulan. Skon kan därför vridas mer i sidled. Detta är förstås på både gott och ont. När jag går på skrå eller på stenig mark ser jag detta som en uttalad fördel. Kraftigt stöd runt vristerna är inte alltid att föredra, enligt min mening. I vissa lägen blir man helt enkelt lite för klumpig med för mycket vriststöd. En knepig avvägning.
 
Båda kängmodellerna är utrustade med kraftfulla Vibramsulor. Jämfört med Lundhags övriga vandringskängor påstås sulorna hos Syncro Light/Jaure Light vara mjukare. När man går på skrå i hala sluttningar, eller går på hårdpackad snö, is eller andra hala underlag, märks tydliga skillnader i sulornas greppförmåga mellan Hanwag och Lundhags. Hanwag Tatra är mycket greppsäkra och klassen bättre än Lundhag Syncro Light på den här punkten.
 
Hanwag Tatra har inte lika kraftigt uppåtriktad tådel som Syncro Light. Isättningen av kängan blir därför lite plattare och det är en fördel vid vandring i snö. Där kommer Syncro Light lite till korta eftersom det bildas en liten driva under kängornas framdel som ger ett motstånd i slutet av stegcykeln.
 

Summering

Båda behövs, är en lämplig sammanfattning. Kängornas olika karaktär och egenskaper kompletterar varandra på ett bra sätt utifrån mina behov. Att ibland växla kängtyp upplever jag också positivt för att hålla igång samtliga muskler i främst vristerna. Komforten i dem båda är så hög att jag gärna traskar omkring i dem i alla möjliga – och smått omöjliga – sammanhang som inte har med vandring att göra.
 
Jag använder båda kängorna även vintertid. Det är först vid riktigt låga temperaturer jag snör på mig de betydligt klumpigare vinterkängorna.
 
Lädersmorning är vad som gäller för Lundhagskängorna, med undantag för deras cellgummibotten som klarar sig utan omvårdnad. Till Hanwag Tatra används vax som inte tränger in lika långt som lädersmorning, detta för att inte GoreTex-membranet ska ta skada. Smörj och vaxa flitigt, är ett bra råd. Sköts kängorna väl så är det sannolikt sulorna som slits ut först. Vandrar du företrädesvis på mjuk skogsmark dröjer det ett antal hundra mil innan det är dags att skicka kängorna på omsulning.
 

En bubblare dök upp…

Efter sammanställning av ovanstående synpunkter kom posten med ett par nya kängor. Det var de tidigare nämnda Lundhags Jaure Light Mid som jag ännu bara hunnit prova under ett par mils skogsvandring. Kängorna väger lite på foten, 655 g i storlek 43, och är i vissa lägen betydligt smidigare än Syncro Light/Jaure Light. Känns som om de kommer att bli en ny favorit, i alla fall de gånger som skafthöjden inte är avgörande. En kul bekantskap som jag kanske återkommer till när jag lagt betydligt fler mil under sulorna.
 

Lätta och superbekväma. Jaure Light Mid känns som något av en ny favorit.